Informationsmöte 12 oktober

Vill du göra ditt fältarbete i Indien?

Go:India bjuder in till ett informationsmöte om våra fältkurser i

Indien på grund- och avancerad nivå.

Sedan 2007 har religionsvetenskap förlagt delar av studierna till Indien.

Resan har organiserats av tre lärare i religionsvetenskap men har varit

öppen för alla studenter som har ett intresse för Indien. Kurserna 2012 är

öppen för studenter från alla ämnen och fakulteter. Speciellt riktar vi oss

dock till studenter på fördjupningsnivå och avancerad nivå.

Under kvällen berättar vi om hur kurserna vt 2012 är upplagda och vad

som krävs för att gå respektive kurs. Vidare kommer fyra studenter från

fältresan 2011 att berätta om sina fälterfarenheter och vissa bilder. Vi

kommer även att ha besök av kulturgeografen professor Rana PB. Singh

från BHU, Benares Hindu University, som inleder med en kortare presentation

av den heliga staden Varanasi.

Efter informationsmötet har vi möjlighet att fortsätta diskussionen med

dryck och tilltugg.

Varmt välkomna!

Informationsmötet äger rum onsdag 12 oktober, kl. 16.30–20.00 i sal T219

(gamla Hovrätten), Olof Wijksgatan 6.

Thailändsk vattenfestival i Varanasi april 2011

Inledande thailändsk dans hemma hos buddhistmunkarna på Banaras Hindu University.

Och följande uppsluppet vattenkrig.

Ytterligare ett dygn i Indien. Eller en gästprofessors mödor.

torsdag den 7 april 2011

I går kväll startade jag min resa till Jadavpur University, Kolkata, där jag skall föreläsa i tio dagar. Tåget skulle enligt biljettförsäljaren vid hotellet gå från stationen i Varanasi 00.12. Tog en tuk-tuk dit i god tid och var, efter 25 min resa nord-väst, där strax efter 23. När jag väl kom in på stationen visade det sig att tåget inte alls gick därifrån utan från den andra av Varanasis stationer, Mughal Saraj, som ligger ca 25 min med en tuk-tuk syd-ost om var jag startade från början. Enligt taxiföraren jag pratade med var det ca 45 min med taxi dit. För 500 rupier lovade han dock att få mig dit i tid. Det var bara att acceptera. Tåget kunde ju vara i tid. Efter 35 min slalomåkning med gasen i botten bland lastbilar, cykelrikshor, bilar, cyklister, kor, dragkärror och människor, de flesta utan ljus, kom vi dock fram med livet i behåll, även om pulsen var hög. Enligt the Station Master skulle tåget komma in en kvart sent på spår 2. Efter en dryg halvtimmes väntan kommer ett tåg in på spår 3, vilket visade sig vara mitt. Språngmarsch tillsammans med ca hundrafemtio andra upp på bron, över spåren och ner på andra sidan, men kom på just innan det gick.

Tolv timmar senare, och bara två timmar sent, var jag framme i Howra, Kolkatas myrstackliknande järnvägsstation. Förhandlade ett vettigt pris för att åka till Jadavpur med en chaufför till en 25 år gammal Ambassador. Sedan var det bara att försöka komma över Howra Bridge, en av två förbindelser över Ganga från Howra till Kolkata. Från Howrasidan är det hur många vägar, gator och filer som helst som skall vävas ihop till den ca fyra filer breda bron, och enda regeln är störst och tuffast först. Det hela påminner inte så lite om en Spielbergrulle (tror jag det var) jag såg en gång där alla ”innevånarna” på en kyrkogård gick ur gravarna och som zombier, oorganiserat och ostoppbart, välde fram mot den närliggande staden. Här var det snarast en jättestor fordonsgravplats som kommit till liv och okontrollerat och ostoppbart välde fram mot bron. Alla i väst kända termer för att beskriva ”mycket och kaotisk trafik” är här helt inadekvata. Här fordras Bibliska referenser: trafiken är apokalyptisk. På något sätt lyckas man dock väva ihop alltihop, tillsammans med osannolikt tutande och skrikande, till något som kan ta sig över bron utan mer än mindre plåtskador. Dessutom är det varmt. Även chauffören klagade hela tiden. Upp till 40 grader är det OK som han sa, men i dag var det ”unpleasent”. Dessutom mjuknar asfalten, vilket tydligen inte var bra för hans däck.

Nåväl, man kommer fram här också, och kan känna sig lite som Indiana Jones, vilket inte är så vanligt för en humanist.  

Sista föreläsningen

Skrivet av Clemens Cavallin

Idag hade jag min sista föreläsning i en serie av föreläsningar vid Banaras Hindu University. Som vanligt får man vara väl förberedd, eftersom man inte riktigt kan veta vad som väntar en: en flytande osäkerhet kombinerad med 40 graders hetta gör detta till en något annorlunda undervisningsupplevelse i jämförelse med svenska förhållanden.

T.ex. så fanns det ingen ström under en föreläsning och även om studenterna förväntades kunna engelska så tolkades varje föreläsning till hindi av en vänlig professor; jag vet dock inte vilka hermeneutiska processer som har varit operativa och vad som faktiskt förmedlades till studenterna. Kanske fick de två helt olika föreläsningar varje gång, denne trevlige professor brukar nämligen ofta missförstå mig, men jag tror samtidigt han gjorde översättningen någorlunda bokstavligt, åtminstone sa en student detta, men samtidigt så var andemeningen inte riktigt där, enligt samme student.

Mitt tema har varit framtidens religionsvetenskap i globaliseringes tidevarv i mötet och utbytet mellan Sverige och Indien. Kanske var denna översättningssituation symbolisk för både möjligheter och problem för projektet. Väl hemma skall jag arbeta om föreläsningarna till ett manuskript som inst. vid BHU har uttryckt en önskan att publicera så de hermeneutiska turerna är inte slut än.

Shantiniketan: en akademisk oas

Skrivet av Åke Sander:

Tillbaka från två halvdagar vid det senaste go:Indias partneruniversitet – Visva-Bharati i Shantiniketan, mitt ute på vischan ca 20 mil från Kolkata. Det innebar dryga tio timmar på tvättbrädevägar i en jeep som borde pensionerats för länge sedan med fjädring som inte bara pensionerats, utan gått hädan, för länge sedan. Man får dock stifta bekantskap med en rejäl dos Indisk landsbygd för besväret.

Visva-Bharati är en utbildningsinstitution som ingen annan i Indien. Första intrycket är att namnet på platsen mycket väl speglar verkligheten: Shantineketan ≈ fridens boning. Campus kan snarast beskrivas som en jättestor park med utspridda låga byggnader och mycket konst bland de stora träden, varav många är Bo träd och Banyan träd, de träd man i Indien traditionellt – m a o sedan urminnes tider – har bedrivit undervisning i skuggan under.

Och det blir snart klart att detta inte är en slump. En stor del av undervisningen vid Visva-Bharati sker fortfarande under dessa träd. Men först lite bakgrund.

Ursprunget till Visva-Bharati är att Rabindrahath Tagore bestämde sig för att starta en idealskola, hans egen brahmacharyashrama, där 1901. Idealet var en traditionell Indisk ashrama utan fast struktur och organisation, som skulle fungera föränderligt och organiskt i relation till elevernas behov och lärarnas förmågor. Speciellt ville han undvika de svagheter och problem (t ex byråkrati, politiska strider och korruption) som det Indiska utbildningssystemet var (och till stor det fortfarande är) behäftat med liksom han ville undvika att ta över en västerländsk (Brittisk) modell. Fokus skulle ligga på forskning och undervisning om saker som kunde vara direkt nyttiga för det Indiska samhället, och skolan skulle fungera som en integrerad enhet i det lokala samhället. Det var, som han sa, ett gigantiskt experiment med att kombinera det moderna med det traditionella i nya former. En viktig del av undervisning och forskning skulle vara att studera möten mellan Öst och Väst för att bidra med villkor för fred och frid mellan kulturer och i sista ändan världsfred. För detta behövdes forskning och undervisning inom områden som religion, filosofi, litteratur, kultur, konst, språk, etc.

I begynnelsen var det undervisning på grundläggande nivåer – eleverna var från 4 år till 18, alltså från förskola till och med gymnasium i svenska termer. Från 1921 adderades College nivå och från 1923 universitetsnivå. Så i dag kan man studera från förskola till doktorsexamen vid samma lärosäte! De första 12 åren får man fortfarande all sin undervisning i ”utomhusklassrum” under ett träd. På universitetsnivå sker en del klasser i klassrum, men en hel del fortfarande på traditionellt sätt under ett träd.

Pedagogiken är från början en avancerad eller radikal form av vad jag tror kan liknas vid Montessori-pedagogik – byggd på guru – lärjungerelation snarare än professor - elev. Musik, dans, bildkonst o dyl är obligatoriska element första nio åren. Sedan kan man fokusera och välja bort detta. Numera ha Visva-Bharati 10 ”fakulteter”, eller institutes, med ett antal institutioner vid varje, inkluderande bl a humaniora, samhällsvetenskap, pedagogik, lärarutbildning, agronomi och fine och performing arts.

Såvitt jag kunder förstå från mitt besök fungerade det hela i stor utsträckning fortfarande efter Tagores ideal, som en levande organism byggd på ”a perpetual creation by the cooperative enthusiasm of teachers and students”.

Det var definitivt ett besök som gav mersmak (även om – eller kanske tack vare – det i många avseenden är en traditionell universitetsbyråkrats mardröm).



Utomhusklassrum



Indiens kyss

Skrivet av Malin Holmberg:

Att kliva ut på gatan i Delhi den där första dagen var som att komma hem. Som om jag aldrig hade åkt härifrån. Jag är en av de som inte kommit till Indien för första gången, utan som kommit tillbaka.

För mig är Indien inte bara ett land. Det är Landet.

När jag första gången satte fötterna i det röda indiska dammet var jag 18 år gammal och hade precis tagit studenten. Jag var trött på Sverige och bestämde mig för att åka iväg. Att det råkade bli just Indien var som så mycket annat i mitt liv en slump och inte något jag planerat. Men det blev Indien. Och sedan dess har det alltid varit Indien. När jag ett år senare kom hem igen var jag helt säker på att jag skulle åka tillbaka. Snart. Det tog nästan 4 år. Men nu är jag här igen.

När jag återigen klev ut i den tillvaro av tumult som är Indien kändes det inte främmande. Det kändes som att jag aldrig hade åkt härifrån. Jag blev inte förvånad. Det enda som slog emot mig var den där omisskännliga indiska lukten; kryddor, sopor och svavel.  Allt var som det skulle vara. Som det alltid hade varit.

Det finns en låt av Lars Winnerbäck som jag lyssnade extremt mycket på när jag var i Indien förra gången. Stockholms kyss.

 ”Dina sånger har jag sjungit dina drömmar har jag drömt. Min sans har jag förnekat och min hemstad har jag glömt. Jag har låtit dig förstöra mig jag har stampat i din takt. Men nu möter jag alla ord som jag har sagt.”

Att vistas i en obekant miljö under en så pass lång tid att det obekanta hinner bli bekant är att se sig själv med andra ögon. Man tvingas bli en starkare essäns av sig själv. Alla sidor man har blir tydligare när man ser sig själv i en ofamiljär miljö. Man ser sig själv precis så som man är. Allt som är bra men framförallt det som är dåligt.

”En gång kände jag doften av ett varmt och vackert hem, jag har saknat det föraktat det och saknat det igen. Den värme man ska slås av när man låser upp sin dörr, en vacker dag blir ingenting som förr.”­­­­

När man sedan kommer tillbaka till Sverige blir allt det man har växt upp med också underligt laddat. Själv är man så förändrad att man ser allt det där vanliga, bekanta med helt andra ögon. Det om något är den stora kulturkrocken. Att komma hem. Inte att åka bort.

Men nu är vi i alla fall här mitt i det organiserade kaoset. Varanasi, som jag själv aldrig tidigare har besökt. Det är en ny upplevelse för mig. Att leva i turistsfären av Indien. Där man kan krypa in på sitt hotell med sina svensktalande vänner och glömma bort världen utanför när den känns för jobbig. Att ha den möjligheten att rymma tillbaka till det svenska när jag vill är för mig väldigt obekant.

När monsunregnet föll som värst ute i djungeln där jag bodde, när jag stod med lera upp till knäna i dyngsura kläder utan ficklampa och strömmen plötsligt gick. Just då hade jag gjort vad som helst för att kunna rymma till ett hotell med en massa svenskar där man kunde gömma sig för verkligheten en stund.  Det är en skön tillvaro att vara i här i Varanasi. Samtidigt är jag glad att jag har fått uppleva båda dessa sidor av Indien. Både ett Indien med flyktvägar och ett utan.

Så att nu vara tillbaka i det land där jag själv blev vuxen känns som en välsignelse och en förbannelse, för min del är domen redan avlagd. Jag kommer komma tillbaka, om och om igen. Jag kommer aldrig lämna landet själsligt. Indien är en del av mig. Jag är en del av Indien.  Det är bara så det är.

Mötesplats: The Bed

En av de självklara mötesplatserna under fältkursen har varit kläd- och tygaffären The Bed vid Assi Ghat. Banti och Megha, det unga par som driver affären, har varit till ovärderlig hjälp för våra studenter genom att förmedla kontakter med informanter. Samtidigt har vi passat på att köpa kläder och silkesschalar. Jag och en student lät dessutom sy upp var sin kostym. Om ni har vägarna förbi så rekommenderas ett besök. Om ni vill ta kontakt med Banti om silke, Banaras och textilier så är hans email: banti88@hotmail.com

Träff med buddhistmunkar

Genom Linda som undervisar några av de thailändska buddhistmunkar, som studerar på BHU, i engelska vid sidan av deras studier i Pali, fick vi en möjlighet att delta i ett undervisnigspass. Munkarna var glada, nästan spralliga, och lite blyga, men både de och vi fick öva oss i engelska. Vi fick också svar på många frågor om buddhismen och blev inbjudna till det thailändska nyårsfirande som de skall ha på fredag.

Trubadurkväll på Ganges

Vatten är rituellt heligt och många pilgrimsplatser (som ofta ligger nära vatten) är ingångar till himlen (tirthas). Det finns tusentals tirthas i Indien och hela landet är – enligt många – en helig kropp i sig; en kulturell enhet, Moder Indien… Vatten, såsom Kali Gandaki i Nepal, Indus, de fem floderna i Punjab och Ganges är alla heliga tirthas.

För länge sedan valde Ganga, floden vid Varanasi, att flyta ner mot jorden. Hon kom för att undsätta kung Bhagiratha, som hade sagt till Brahma att han ville se Ganges flöda ner mot jordens firmament. Kung Bhagirathas förfäder – 60 000 till antalet – hade bränts till aska av en argsint asket och endast Gangas vatten kunde få dem att uppstå. Kungen övertalade Shiva att låta gudinnan Ganga ta plats i hans hår så att inte floden skulle förstöra jorden helt. Och så föll hon ner, först i Himalayas berg och sedan över Indiens slättland.

Väl vid havet gav hon sig ner till underjorden för att hämta upp Bhagirathas förfäder; Ganga är sålunda gudinna över både himmel, jord och underjord. Hon dyrkas både som gudinna och Moder. Hon är – för många – arketypen för allt heligt vatten och andra floder kan äve nde benämnas Ganges.

På denna flod, uppflugna på ett båttak och med den nedåtgående solens sken i ansiktet, tillbringar studenterna från Göteborg och tre studenter från Lund en aprilkväll i musikens och glammets tecken. Jimmy förgyller tillvaron med att spela progg-låtar från det glada 80-talet på gitarr; pizza och läsk serveras och en guide berättar om folket längs floden och händelser som utspelats i staden. Snart får vi besök av ett oroväckande stort myggmoln som sånär skapar panik, men på det hela taget vakar Shiva över oss.

Ytterligare ett dygn i Indien. Eller en gästprofessors mödor

Skrivet av Åke Sander

Torsdag den 7 april 2011

I går kväll startade jag min resa till Jadavpur University, Kolkata, där jag skall föreläsa i tio dagar. Tåget skulle enligt biljettförsäljaren vid hotellet gå från stationen i Varanasi 00.12. Tog en tuk-tuk dit i god tid och var, efter 25 min resa nord-väst, där strax efter 23. När jag väl kom in på stationen visade det sig att tåget inte alls gick därifrån utan från den andra av Varanasis stationer, Mughal Saraj, som ligger ca 25 min med en tuk-tuk syd-ost om var jag startade från början. Enligt taxiföraren jag pratade med var det ca 45 min med taxi dit. För 500 rupier lovade han dock att få mig dit i tid. Det var bara att acceptera. Tåget kunde ju vara i tid. Efter 35 min slalomåkning med gasen i botten bland lastbilar, cykelrikshor, bilar, cyklister, kor, dragkärror och människor, de flesta utan ljus, kom vi dock fram med livet i behåll, även om pulsen var hög. Enligt the Station Master skulle tåget komma in en kvart sent på spår 2. Efter en dryg halvtimmes väntan kommer ett tåg in på spår 3, vilket visade sig vara mitt. Språngmarsch tillsammans med ca hundrafemtio andra upp på bron, över spåren och ner på andra sidan, men kom på just innan det gick.

Tolv timmar senare, och bara två timmar sent, var jag framme i Howra, Kolkatas myrstackliknande järnvägsstation. Förhandlade ett vettigt pris för att åka till Jadavpur med en chaufför till en 25 år gammal Ambassador. Sedan var det bara att försöka komma över Howra Bridge, en av två förbindelser över Ganga från Howra till Kolkata. Från Howrasidan är det hur många vägar, gator och filer som helst som skall vävas ihop till den ca fyra filer breda bron, och enda regeln är störst och tuffast först. Det hela påminner inte så lite om en Spielbergrulle (tror jag det var) jag såg en gång där alla ”innevånarna” på en kyrkogård gick ur gravarna och som zombier, oorganiserat och ostoppbart, välde fram mot den närliggande staden. Här var det snarast en jättestor fordonsgravplats som kommit till liv och okontrollerat och ostoppbart välde fram mot bron. Alla i väst kända termer för att beskriva ”mycket och kaotisk trafik” är här helt inadekvata. Här fordras Bibliska referenser: trafiken är apokalyptisk. På något sätt lyckas man dock väva ihop alltihop, tillsammans med osannolikt tutande och skrikande, till något som kan ta sig över bron utan mer än mindre plåtskador. Dessutom är det varmt. Även chauffören klagade hela tiden. Upp till 40 grader är det OK som han sa, men i dag var det ”unpleasent”. Dessutom mjuknar asfalten, vilket tydligen inte var bra för hans däck.

Nåväl, man kommer fram här också, och kan känna sig lite som Indiana Jones, vilket inte är så vanligt för en humanist.  

Vad gör man med de döda korna?

En av studenterna som gör ett fältarbete om hanteringen av döda kor och deras symboliska betydelse, beskriver nedan ett besök på ett gokul ganj.

Skrivet av Martin Richardsson

Efter ett bra tips från en lokal mjölkbonde i Varanasi besöktes ett s.k. Gokul ganj i stadsdelen Bandepur den 29:e mars. Hit förs självdöda djur, bl.a. bufflar och kor, för att flås av en specialiserad grupp daliter, kallade chamar. Efter detta kokas fettet ur kadavren för att användas till tvåltillverkning. Kadavren placeras sedan på ett muromgärdat stengolv utan tak så att gamar, hundar och grisar kan festa på köttet. När endast benen återstår mals dessa ned till benmjöl som har många användningsområden.

Stanken från jäsande och ruttnande djur var givetvis outhärdlig i värmen och flugor surrade i tusental. En flod flöt i utkanten av området och kadavren från mindre djur låg utslängda längs med dess bank. Detta borde rimligen resultera i att dess vatten förorenandes kraftigt. Troligen även grundvattnet som sipprar in i brunnarna.

Ungefär femhundra män, kvinnor och barn bor inne på det öppna området. Alla är daliter och verksamheten betraktas som mycket oren, både fysiskt och andligt. Dock är det faktiskt en rätt lönande affär för de inblandande då speciellt när det gäller försäljningen av buffelhudar.   

Boskap på gatan

I Varanasi till skillnad från Delhi och Mumbai finns det fortfaranade fullt av boskap på gatorna, både kor och vattenbufflar.

Döden i Banaras

I morse fick vi meddelande att vår kontaktmans pappa hade dött under natten efter en längre tids sjukdom. Vi lärare från Göteborg gick därför på morgonen längs med floden till den första kremeringsghaten och såg hur kroppen redan till hälften hade brunnit upp. Vi framförde våra kondoleanser till vår kontakt och vän som verkade tagen av sin faders bortgång.

Då familjen är brahminer skedde kremeringen på en högtidlig upphöjd stenplattform; de av lägre kaster kremeras nere vid flodstranden.

Bredvid själva kremeringsbålet stod några och hängde tvätt: det heliga och det profana blandas utan några större problem vid Ganges.

En dag i Indien: Varanasi måndag den 4 april 2011

 Skrivet av Åke Sander

En av alla affärsinnehavare med verksamhet på trottoaren

Nu går ytterligare en dag i Varansi mot sitt slut. En dag i samma oförutsebarhetens tecken som de flesta andra. I går kom först närmast en storm som blåste upp det torra flodslammet från den nu i lågvattentider blottade botten av östra sidan av Ganga. All sikt försvann och det mesta täcktes i fint, svårinandningsbart grått damm. Strax före solnedgången följdes det av för årstiden mycket ovanliga mörka moln med åska, blixtar och framför allt regn. Temperaturen föll på en halvtimme dryga tio grader, till strax över 25, och den jämngrå vegetationen på östra sidan floden blev nästa psykedeliskt gul-grön i den nedgående solens ljus. Det var så man faktiskt kunde föreställa sig Ganga som den flytande gudinna hon skall vara. Tidigt i morse regnade det igen och Ganga visade åter sin gudomliga kvalitet från min balkong.

I morgon skulle vi ha gått upp tidigt, äntrat våra jeepar och åkt till Vindhyāchal ca 50 km härifrån, ett pilgrimsområde med ett stort antal tempel tillägnade olika aspekter av Shakti, det gudomligas feminina sida, för en dag av pilgrimsvandring i bergen. Alla förberedelser var klara när vi i kväll fick reda på att den av Indiens alla otaliga ”helger”, som vi av bl. a all sång och musik och alla ljussättningar vi såg och hörde fr. o m i går eftermiddag förstod började nu, var tillägnad just Shakti. Detta innebar bl. a att Vindhyāchal fr. o m i morgon skulle invaderas av ca 80 000 riktiga pilgrimer och därmed skulle bli otillgängligt för oss.

I stället för tidigt i säng blev det ett besök på en av Varanasis många osannolika ”attraktioner”, en äkta japanska restaurant, och en vandring hem i trånga mörka gränder, där varje gudinnetemple var upplyst med mycket kulörta lyktor och mycket musik sång och dans. Det överträffar i romantisk magi vida Lady & Lufsens Bellan Notte-vandringar på julafton. Nu närmar det sig midnatt, men sången, musiken och dansen vid Assi Ghat 100 meter härifrån, liksom på många andra håll i staden, kommer att hålla på länge än i natt, liksom de närmaste nio nätterna. Indien är underbart oförutseende.

Fältarbete på en skola

Skrivet av Daniel Andersson (lärare på fältkursen) och en student

I den lilla byn Hamumin, som Daniel och en student besöker söder om Varanasi, bor runt 3000 personer, både muslimska och hinduiska familjer. Byn omges av fält och tegelbruk och det är fattigt. Vi besöker en skola för att försöka studera hur man på denna skol-nivå undervisar i det vi kallar Religion och med oss har vi en ung kille som tolkar för oss. Rektorn och hennes fem anställda lärare hälsar på oss och undervisningen avstannar medan vi samtalar med personalen och barnen fnissande försöker få en glimt av oss. En av de två manliga lärarna säger att det är andra gången i barnens liv som de sett en vit människa.

Skolan har 362 elever inskrivna. 1964 konstruerades byggnaden och idag står här som sagt en skola dit elever i åldrarna sju till tio får komma varje vardag. Det fanns skrivböcker åt eleverna som användes flitigt. Varje klassrum är försett med en griffeltavla och eluttag samt – i några salar - bänkar. Utanför en dörr står det  ”computer room” vilket visar sig innehålla en dator med ett tjockt tygstycke över sig. En lärare förtäljer att de äger tjugo datorer men att nitton för tillfället är på lagning

” När jag kom in i ett klassrum med 35 elever sprang alla fram och kände på mina fötter. Först blev jag lite obekväm men sen förklarade lärarinnan att det handlar om respekt och att barnen har med sig den seden hemifrån då de utför den på sina föräldrar alla dagar på året utom när det är holi-festivalen. Till slut erbjöds vi både middag och lunch men ansåg att vi behövde ta oss vidare. När personalen ändå insisterade på ett glas läsk tackade vi ja och slog oss ner”.



Elever på en skola utanför Varanasi



Silkesvävning i Banaras (Varanasi)

Silkesvävare: ett hantverk på utdöende

Vi fick en kort tur hos silkesvävarna. De som väver för hand konkurrerar chanslöst med så kallade power looms, manskinvävstolar. Men det var spännande att se hantverket, även om det verkade minst sagt monotont.

Besök i Mumbai: Tata Institute of Social Sciences

Surinder Jaswal, dekan för socialt arbete på TISS

Åke Sander, Clemens Cavallin och Sigridur Beck åkte en dag till Mumbai för att möta dekanen för socialt arbete på TISS (Tata Institute of Social Sciences), en elitinistitution som intervjuar varje student innan de blir antagna. Vi blev väl mottagna och kommer gärna tillbaka till Mumbai.

Samtidigt så förbereddes för finalen i cricket-vm och säkerheten runt India Gate och hotellet Taj Mahal var extremt med avspärrningar och kpistbeväpnad militär. Vi fick dock en skymt av det indiska laget när deras buss åkte förbi, men var glada att vi var i Varanasi när finalen spelades. När vi var i Mumbai första natten spelades matchen Indien Pakistan, semifinal, och stämningen var minst sagt upprymd.

Ankomst till Varanasi 23 mars

Gyllene templet i Amritsar

Skrivet av Paul Ulvros.

Nästa dag sprang vi på en färgglad parad där folk dansande tågade gatorna fram till musik från långsamt rullande bilar. Alla bar oranga huvuddukar. Nu i efterhand har jag lärt mig namnet på den gurubild som bars fram i firandet: Sai Baba.

En del av oss spenderade sedan ett par timmar i Delhis mer västerländska område Inner Circle. Klockan tre tog vi tåg till Amritsar. Vi reste i första klass, vilket var bekvämt, rent och mycket rymligt. Minnesvärt är förutom utsikten hur vi serverades av finklädd tågpersonal; det fanns ingen ände på alla smårätter som kom in.

   I Amritsar bodde vi på Grand Hotel. Den första kvällen, när vi just klivit av tåget, träffade vi där gruppen från Lund och även två svenska backpackers.

Lördag den 19:e var nästa dag. Två utflykter stod på schemat. Golden Temple är bland det mest imponerande jag har sett. Precis som vid moskéer och flera andra helgedomar tvättar man sig innan man går in, och vi täckte huvudena med orange sjalar som såldes för tio rupees. Atmosfären på den enorma innergården var meditativ. Lugn mantrisk sång med lite dröjande, rytmiska trumslag studsade mellan väggarna och samtal fördes lite lågmält. En del av oss köade för att få se det inre templet som är helt förgyllt och oerhört utsmyckat både ut- och invändigt.

Flagghalningsceremoni på gränsen mellan Indien och Pakistan

På eftermiddagen samma dag som vi besökt Golden Temple åkte vi till, en gränsstation mellan Indien och Pakistan. Vid solnedgång hålls där en ceremoni när de båda ländernas flaggor halas för natten. Resan gjordes med riktiga bilar (det vill säga inte motorrickshaws eller små taxifordon som saknar backspeglar och hastighetsmätare) och vi fick en glimt av grönskande landsbygd på vägen. Gränsstationen består, förutom själva ceremoniområdet, i grunden av en lång väg kantad med en allé och några vaktbyggnader. I anslutning till detta har det sedan skapats parkeringsplatser, affärer och stånd. Vi radades upp, kvinnor respektive män i långa köer på varsin sida av vägen, och med taggtrådsstängsel i bakgrunden blev alla visiterade av militärer. Säkerheten här var på allvar.

Ceremoniområdet var en intressant skapelse. En stor läktare formad som en halvcirkel fylldes snart helt med indiska besökare samt turister. På andra sidan en grind inringad i en tjock portgång kunde vi skymta den pakistanska sidan. Läktarna där hade betydligt mindre publik.

   En lång, vitklädd och markerat civil man, jag gissar på en nationell idrottshjälte, höll igång publiken och fungerade som en sorts länk mellan de stela paradvakterna och åskådarna. Som vid en fotbollsmatch ropade publiken påhejande ramsor, ledda av den vitklädde, men här var det nationalism och ”Hindustan” som var ledmotivet.  

Efter en del flaggvajande påbörjades uppvisningen i exercis. Imponerande utdragna vaktrop (en motsvarighet till ”i gevääääär!”, för de läsare som beskådat högvaktsbyten) följdes av oerhört strikt marscherande i högt tempo. Det sägs att ju kyligare förhållande som råder mellan Indien och Pakistan, desto mer aggressiv exercis. Vakterna (som för övrigt är speciellt utvalda efter sin längd) gjorde sina marschanträden med benet rakt upp och foten ovanför huvudet; vid halt stampade de kraftfullt i marken med välputsade kängor. Allt till publikens jubel. Solen gick ned, flaggorna halades unisont och både den pakistanska och indiska flaggan bars in i vaktbyggnaden.

   Som åskådare utan särskilda förkunskaper hade jag lite svårt att greppa ceremonin. Det är en uppvisning i nationalism och uppdriven läktarstämning; en så tydlig uppdelning främjar sällan samförstånd över gränserna. Samtidigt är spektaklet samordnat och grannlandets flagga behandlas vördnadsfullt. Hur ska man förhålla sig till detta? 

First stop Delhi

Skrivet av Paul Ulvros

  Onsdagen den 16:e mars var en ganska fin senvinterdag hemma i Göteborg, några plusgrader och en blek sol över Landvetter flygplats. En timmes flygning senare landade vi i Helsingfors där vi rusade till nästa flight, en betydligt längre sådan med destination New Delhi. Vid sextiden på morgonen, lokal tid, var ett 20-tal reströtta svenskar framme i den indiska huvudstaden och i samma stund började intrycken rusa på oss.

Atmosfären motsvarade inget som finns hemma; det var en svensk sommardags värme, fast redan i gryningen; dammigt likt ett grustag fast i en storstads utkant och en trafik där jag inte kan hitta någon jämförelse. Taxibilar tog oss till det hyfsat tjusiga hotellet De Holiday Inn i stadsdelen Pahar Ganj. Efter en timmes välbehövd vila åt vi lunch på takterrassen. Daniel chartade ett gäng cykelrickshor mot vårt första utflyktsmål: moskén Jama Masjid. För de flesta av oss, som aldrig åkt rickshaw förut, var denna korta åktur en upplevelse i sig. Själv var jag aldrig inne i själva moskén, men har fått beskrivet för mig: en väldig, öppen böneplats med tre mindre rum i anslutning. För mig var utsidan imponerande nog.

Jama Masjid i bakgrunden



Clemens delar ut kex till barn på trappan till Jama Masjid


Den senare eftermiddagen var fri. Tillsammans med fyra andra studenter besökte jag två andra helgedomar. Först var det en gurdwara, ett sikhiskt tempel. Byggnaden var ljus och vackert utsmyckad. Tre män sjöng under den pågående ritualen och detta bidrog till en skönt meditativ stämning.

Nästa tempel var tillägnat Shiva, och flera olika gudabilder stirrade där tillbaka på oss ifrån deras respektive alkover. På kvällen åt vi ute och firade den första, intensiva, dagen.