Indiens kyss

Skrivet av Malin Holmberg:

Att kliva ut på gatan i Delhi den där första dagen var som att komma hem. Som om jag aldrig hade åkt härifrån. Jag är en av de som inte kommit till Indien för första gången, utan som kommit tillbaka.

För mig är Indien inte bara ett land. Det är Landet.

När jag första gången satte fötterna i det röda indiska dammet var jag 18 år gammal och hade precis tagit studenten. Jag var trött på Sverige och bestämde mig för att åka iväg. Att det råkade bli just Indien var som så mycket annat i mitt liv en slump och inte något jag planerat. Men det blev Indien. Och sedan dess har det alltid varit Indien. När jag ett år senare kom hem igen var jag helt säker på att jag skulle åka tillbaka. Snart. Det tog nästan 4 år. Men nu är jag här igen.

När jag återigen klev ut i den tillvaro av tumult som är Indien kändes det inte främmande. Det kändes som att jag aldrig hade åkt härifrån. Jag blev inte förvånad. Det enda som slog emot mig var den där omisskännliga indiska lukten; kryddor, sopor och svavel.  Allt var som det skulle vara. Som det alltid hade varit.

Det finns en låt av Lars Winnerbäck som jag lyssnade extremt mycket på när jag var i Indien förra gången. Stockholms kyss.

 ”Dina sånger har jag sjungit dina drömmar har jag drömt. Min sans har jag förnekat och min hemstad har jag glömt. Jag har låtit dig förstöra mig jag har stampat i din takt. Men nu möter jag alla ord som jag har sagt.”

Att vistas i en obekant miljö under en så pass lång tid att det obekanta hinner bli bekant är att se sig själv med andra ögon. Man tvingas bli en starkare essäns av sig själv. Alla sidor man har blir tydligare när man ser sig själv i en ofamiljär miljö. Man ser sig själv precis så som man är. Allt som är bra men framförallt det som är dåligt.

”En gång kände jag doften av ett varmt och vackert hem, jag har saknat det föraktat det och saknat det igen. Den värme man ska slås av när man låser upp sin dörr, en vacker dag blir ingenting som förr.”­­­­

När man sedan kommer tillbaka till Sverige blir allt det man har växt upp med också underligt laddat. Själv är man så förändrad att man ser allt det där vanliga, bekanta med helt andra ögon. Det om något är den stora kulturkrocken. Att komma hem. Inte att åka bort.

Men nu är vi i alla fall här mitt i det organiserade kaoset. Varanasi, som jag själv aldrig tidigare har besökt. Det är en ny upplevelse för mig. Att leva i turistsfären av Indien. Där man kan krypa in på sitt hotell med sina svensktalande vänner och glömma bort världen utanför när den känns för jobbig. Att ha den möjligheten att rymma tillbaka till det svenska när jag vill är för mig väldigt obekant.

När monsunregnet föll som värst ute i djungeln där jag bodde, när jag stod med lera upp till knäna i dyngsura kläder utan ficklampa och strömmen plötsligt gick. Just då hade jag gjort vad som helst för att kunna rymma till ett hotell med en massa svenskar där man kunde gömma sig för verkligheten en stund.  Det är en skön tillvaro att vara i här i Varanasi. Samtidigt är jag glad att jag har fått uppleva båda dessa sidor av Indien. Både ett Indien med flyktvägar och ett utan.

Så att nu vara tillbaka i det land där jag själv blev vuxen känns som en välsignelse och en förbannelse, för min del är domen redan avlagd. Jag kommer komma tillbaka, om och om igen. Jag kommer aldrig lämna landet själsligt. Indien är en del av mig. Jag är en del av Indien.  Det är bara så det är.