Shantiniketan: en akademisk oas

Skrivet av Åke Sander:

Tillbaka från två halvdagar vid det senaste go:Indias partneruniversitet – Visva-Bharati i Shantiniketan, mitt ute på vischan ca 20 mil från Kolkata. Det innebar dryga tio timmar på tvättbrädevägar i en jeep som borde pensionerats för länge sedan med fjädring som inte bara pensionerats, utan gått hädan, för länge sedan. Man får dock stifta bekantskap med en rejäl dos Indisk landsbygd för besväret.

Visva-Bharati är en utbildningsinstitution som ingen annan i Indien. Första intrycket är att namnet på platsen mycket väl speglar verkligheten: Shantineketan ≈ fridens boning. Campus kan snarast beskrivas som en jättestor park med utspridda låga byggnader och mycket konst bland de stora träden, varav många är Bo träd och Banyan träd, de träd man i Indien traditionellt – m a o sedan urminnes tider – har bedrivit undervisning i skuggan under.

Och det blir snart klart att detta inte är en slump. En stor del av undervisningen vid Visva-Bharati sker fortfarande under dessa träd. Men först lite bakgrund.

Ursprunget till Visva-Bharati är att Rabindrahath Tagore bestämde sig för att starta en idealskola, hans egen brahmacharyashrama, där 1901. Idealet var en traditionell Indisk ashrama utan fast struktur och organisation, som skulle fungera föränderligt och organiskt i relation till elevernas behov och lärarnas förmågor. Speciellt ville han undvika de svagheter och problem (t ex byråkrati, politiska strider och korruption) som det Indiska utbildningssystemet var (och till stor det fortfarande är) behäftat med liksom han ville undvika att ta över en västerländsk (Brittisk) modell. Fokus skulle ligga på forskning och undervisning om saker som kunde vara direkt nyttiga för det Indiska samhället, och skolan skulle fungera som en integrerad enhet i det lokala samhället. Det var, som han sa, ett gigantiskt experiment med att kombinera det moderna med det traditionella i nya former. En viktig del av undervisning och forskning skulle vara att studera möten mellan Öst och Väst för att bidra med villkor för fred och frid mellan kulturer och i sista ändan världsfred. För detta behövdes forskning och undervisning inom områden som religion, filosofi, litteratur, kultur, konst, språk, etc.

I begynnelsen var det undervisning på grundläggande nivåer – eleverna var från 4 år till 18, alltså från förskola till och med gymnasium i svenska termer. Från 1921 adderades College nivå och från 1923 universitetsnivå. Så i dag kan man studera från förskola till doktorsexamen vid samma lärosäte! De första 12 åren får man fortfarande all sin undervisning i ”utomhusklassrum” under ett träd. På universitetsnivå sker en del klasser i klassrum, men en hel del fortfarande på traditionellt sätt under ett träd.

Pedagogiken är från början en avancerad eller radikal form av vad jag tror kan liknas vid Montessori-pedagogik – byggd på guru – lärjungerelation snarare än professor - elev. Musik, dans, bildkonst o dyl är obligatoriska element första nio åren. Sedan kan man fokusera och välja bort detta. Numera ha Visva-Bharati 10 ”fakulteter”, eller institutes, med ett antal institutioner vid varje, inkluderande bl a humaniora, samhällsvetenskap, pedagogik, lärarutbildning, agronomi och fine och performing arts.

Såvitt jag kunder förstå från mitt besök fungerade det hela i stor utsträckning fortfarande efter Tagores ideal, som en levande organism byggd på ”a perpetual creation by the cooperative enthusiasm of teachers and students”.

Det var definitivt ett besök som gav mersmak (även om – eller kanske tack vare – det i många avseenden är en traditionell universitetsbyråkrats mardröm).



Utomhusklassrum